Lars Gustafsson måste vara världens mest självgode författare. Man behöver bara läsa på baksidan av boken: "I femton berättelser har Lars Gustafsson släppt lös sin fantasi och åstadkommit något som i intelligens, uppfinningsrikedom och spänning torde vara unikt i modern europeisk prosa." Årets skämt! Detta måste han ha skrivit själv, jag kan inte tänka mig att någon annan kan ha gjort det. Och hur som helst, en man som låter detta tryckas på baksidan av sin bok är inte direkt blygsam.
Det fortsätter likadant, t ex längst bak i boken, i En not om språk och stil, där Gustafsson ursäktar den torra och tråkiga stil i vilken boken är skriven genom att klaga på svårigheterna att "återge det språk som en artificiell intelligens använder på fyrtiotusendet av vår tideräkning för att berätta lärorika och underhållande berättelser till tidsfördriv för sig själv ombord på ett solseglande rymdskepp på väg mot ett ett avlägset solsystem." Jag har aldrig någonsin stött på maken! Gustafsson anser tydligen att hans egen intelligens är full jämförbar med en artificiell intelligens med en hjärna stor som ett hus. Och ändå är hans historier inte ens "lärorika och underhållande" för mitt dryga kilo hjärnmassa.
Bakom hela boken, i själva attityden, ligger en sådan dryghet och överlägsenhet att man som läsare känner sig personligt förolämpad. Det vimlar t ex av löjliga frågeställningar, där Gustafsson tror att han ställer läsaren mot väggen genom sina otroligt kluriga och djupt filosofiska frågor: "En avgörande fråga i all kunskapsteori måste vara följande: är min kropp min egen skapelse?" "Vad är intelligens? Är en renlav på ett flyttblock i en arktisk tundra ointelligent?" "Vad skulle vara så märkvärdigt med att 'resa i tiden'?" och så vidare. Det vimlar också av självklara konstateranden och påståenden, vilka låter som tillrättavisningar efter ett tag. T ex: "Ty det är inte bra för människorna at resa alltför mycket. Faran finnes då att de av misstag påträffar sig själva." "Allting tänker, brukade han säga. Annars skulle det inte vara till." (Snedstil används flitigt för att understryka när han tror sig ha kläckt någonting extra briljant) "I själva verket slår vi alla i varje ögonblick in på nya vägar; nya upplevelser kastar ett nytt ljus över de gamla och allting står i ett oavbrutet val." Och så vidare. Det är inte roligt.
Själva historierna då? Det verkar som om Gustafsson inför somliga berättelser, har läst någonting om fysik i Illustrerad Vetenskap, t ex om att man inte kan iaktta någonting utan att ändra det, tänkt i ca 30 sekunder och kommit på en historia om fenomenet, t ex om en stor rund grej som kan förvandla män till pelare genom att titta på dem. Det är för simpelt för att vara fantasieggande och för tråkigt för att vara någonting annat. Visst, en del berättelser är lite fyndiga, men idén kan sammanfattas i en mening: "en agent reser genom tiden", "en hjälm som förstärker intelligensen."
Det finns tre möjliga ursäkter för den här boken.
För det första kan man de den som en ofrivillig parodi på science fiction och metafysik. Det funkar ett tag, innan man blir trött på stilen och kommer på att den är mycket bättre på att parodiera alla som tror sig ha epokgörande tankar, när deras tankar i själva verket kan kläckas av vilken humanist som helst som läser Illustrerad Vetenskap för första gången.
Den andra möjligheten är att boken har någon slags underliggande poäng som jag inte har fattat, en poäng som är så otroligt bra att den berättigar drygheten. Ytterst, ytterst osannolikt.
För det tredje är det ytterst svårt att skriva bra historier av det här slaget. Det är svårt att inte bita av mer än man kan svälja. Men det är ju ingen ursäkt för Gustafsson att göra det.
Själv föredrar jag Kalle Anka. Eller varför inte lite riktig science fiction?
Det sällsamma djuret från norr är en alldeles utmärkt bok av Lars Gustafsson. Den är utgiven 1989 på Nordetedts förlag. [Red anm]